Och bomullen i magen har aldrig varit så mjuk

Ögonen har torkat.
Den inkletade mascaran har nästan skrubbats bort.
Benen vinglar fortfarande.
De är tunga.
Hela kroppen är tung.
Tröttheten drar som ett tungt stråk över hjärnhinnan.
Men den mjuka glädjen lägger sig som bomull i magen.

Kliandet i huvudet fortsätter.
Med krökta fingrar snurrar jag en hårslinga om och om igen.
De slitna topparna fastnar i de nedbitna nagelbanden.
Och nervöst fortsätter jag skrapa på det lilla såret som inte försvinner på kinden.

Jag har vaknat upp.
Kan inte riktigt sova.
Adrenalinet pumpar och kroppen vill ha socker.
Öppnar kylskåpet gång på gång.
Det finns ingenting att äta.
Lyfter bort en rutten ostbit från den tomma äggkartongen.
Skafferiet lyser lika mycket det med sitt tomma innehåll.

Rastlöst börjar jag vanka av och an.
Ögonen drar sig igen till den överfulla tidningshögen.
Månadens papperssamling skriker retsamt genom att envist välta omkull vid blotta anblicken.
Blinkande försöker jag ta in innehållet i DN.
Ögonen saknar skärpan.
Sviterna av den rinnande mascaran gör sig fortfarande till minnes.
Skär mig när jag bläddrar för fort.
Det tunna tidningspapperet letar sig in i händernas skorvlighet.
Jag märker det inte ens.
Blodet kletar sig på örngottets slappa kanter.
Kudden har för länge sedan letat sig ur.
Sängen har överbelamrats av sladdar, datorer och tidningar.
Orkar inte förflytta mig mer.

Nyheterna rullar om och om på tv:n.
Upprepande som ett rapande trampar programledaren igenom vad som hänt.
Öronen spetsar sig.
Försöker sorla bort suset.
De eviga skriken och sångerna som fortfarande ekar i det tomma.

Hjärnan reflekterar.
Signalerna når kroppsdelarna.
Och bomullen i magen har aldrig varit så mjuk.

Vi vann.
Vi gjorde verkligen det.